Stockholm, baby!

den vackraste jag vet

2009-11-29T04:01:00.001+01:00

Min vän Patrik jobbar nu i stockholm. Den braiga pallsättaren på Snellmans har äntligen börjat jobba med film på riktigt och nu kör han järnet i sveariket. Idag berättade han att han varenda dag jobbar med världens mest vackra man, Micke Persbrandt. Jag trodde jag skulle dö när han tillkännagav detta. Jag frågade (läs: försökte tvinga) Patrik att låta mig komma med på en inspelning, eller ge mig Mikaels Mailadress. Utan framgång.

borde man byta bransch kanske? Om man skulle få tillbringa varje dag tillsammans med Mikael Persbrandt skulle det vara värt det.

oro

2009-11-28T03:04:00.004+01:00

Jag är märkt för livet. Märkt med en oro som aldrig kommer att försvinna. Varje gång jag inte får tag i en människa börjar oron gnaga inuti mig. Det börjar lite, men ju mer tiden går desto större blir också denna oro. Ju mer jag försöker få tag i personen, men utan resultat desto värre blir allting. Det kan gå så långt att jag inte kan sova, inte kan göra någonting förutom att panikslaget sitta med telefonen i handen samtidigt som jag föreställer mig det värsta scenariot. Pulsen börjar gå i tusen och det bränner i hela kroppen och allting börjar snurra så fort. Tankarna i huvudet snurrar om möjligt ännu fortare och det ända man kan tänka är på vad som kan ha hänt, och hur man skulle klara av det..

Tack och lov har det inte hänt, ingen av de gånger jag har upplevt denna fruktansvärda känsla. Men jag vet att det är en känsla jag kommer att ha med mig hela mitt liv. När jag inte får tag i en person tror jag alltid det värsta, och det river upp sådana sår man har i sig från förr. Den här oron är ingen vanlig oro. Det är en av de mest förfärliga känslor som finns.

Och när man väl får tag i personen i fråga känns det som att man ramlar ner på en stor hög med bomull och all oro utbyts mot tacksamhet för att ingenting hade hänt.

Jag är en riktig hönsmamma. Jag kommer alltid att vara en hönsmamma. Det här är något jag inte rår för. Har man en gång blivit märkt så är man märkt för resten av livet.

Tack och lov hade inget hänt ikväll heller. För en stund trodde jag att mitt hjärta skulle stanna.

En kung som är ful

2009-11-28T01:23:00.002+01:00

När jag var liten trodde jag att det hette "Den fula ankkungen". Ank-kungen. Jag vet inte när jag insåg att det inte hette det, men än idag när jag tänker på det blir jag lite ledsen för att det inte handlar om en anka som är kung, och är ful. Jag tycker om fula kungar. Speciellt när de är ankor.

Älskade mac.

2009-11-28T00:49:00.005+01:00

Man kan ha så roligt med min dator. Jag får fördriva död-tiden med att leka med denna vackra sak. Min allra bästa sak. Alla kära saker till mig brukar ha namn, men till min stora förskräckelse insåg jag nyss att denna sak inte har något namn. Det är inte acceptabelt. Jag måste ge mitt guld ett namn. Därför efterlyser jag nu namnförslag. Bästa förslaget belönas med vinst. Vinsten är att datorn får det namnet. Sämsta förslaget straffas med avgift.

Svårt, då

2009-11-27T19:06:00.001+01:00

Onekligen jobbigt att vara jag just nu.

Jag har ingen väska som passar min outfit till kvällen, jag har ingen aning om vilka skor jag skall ta och jag vet definitivt inte vilken jacka som skall pryda min kropp ikväll.

Varför blev jag född kvinna?

irritation.

2009-11-27T17:03:00.003+01:00

Ibland blir jag riktigt irriterad.

Vem har rätt att säga vad som är rätt och fel sak att göra? Speciellt i en sådan situation där det enbart handlar om andra människor, och inte på något sätt personligen rör eller påverkar den person som har sin starka åsikt och ger bannor om man inte gör på det viset?

Det är ju trots allt så att varje människa fungerar olika. Känner olika. Vill olika saker. Ingen, och då menar jag verkligen ingen, har rätt att komma och säga vad som är rätt och fel för en annan människa att göra i den situation de befinner sig i. Säga vad man själv tror är okej, men att köra över någon för att de väljer att göra det på ett annat sätt är inte okej. Må så vara att man då själv erfarat något liknande och drar sina slutsatser från det. Men man kan inte kräva att en annan människa skall tänka och känna likadant om denna inte upplevt det. Allting måste komma från en själv. Kanske man måste få uppleva det själv också.

I slutändan så är det ju ändå man själv som känner sig själv bäst, och man själv som gör sina val. Det är ju jag som lever mitt liv.

We don't have to do it your way.

soft words.

2009-11-26T19:56:00.002+01:00

we stayed up till early morning
Damn these cold nights,
that keep doing me in

Till dig S

2009-11-25T17:28:00.001+01:00

Jag läste nyss ett mail som min vän Sunny skrivit till mig.
Det var det finaste mail jag läst på länge och mina ögona tårades och mitt hjärta värmdes lite i denna köld av att läsa hans fina ord.

Tack.

Jul, jul strålande jul

2009-11-24T22:02:00.004+01:00

Det är exakt 23 dagar tills jag får åka hem till Finland.
I min hem-hem desperation har jag räknat ut att det är exakt 549 timmar och 30 minuter tills mitt plan landar i Vasa.

23 dagar.
Tack och lov kommer syster hit nästa helg.

Hur kan du leva med dig själv?

2009-11-24T18:28:00.006+01:00

Jag tycker verkligen inte om dig. Jag har aldrig träffat dig, aldrig pratat med dig men jag avskyr dej av hela mitt hjärta. Så fort jag hör ditt namn eller ser din bild vill jag spy. Du äcklar mig. Hela din existens äcklar mig. Jag avskyr att du finns där du finns och jag avskyr att du är den du är. Jag avskyr dig för att du är du. Jag avskyr dig för det du gör. Jag avskyr dig.

Ända sen den första gången jag fick höra om dig har jag avskytt dig. Och din existens. Jag önskar att du kunde existera någon annanstans. Inte där du är. För jag avskyr att veta att du är där du är. Och jag avskyr innerligt att veta att du äntligen har fått det precis som du ville ha det. Hoppas du är nöjd nu, för det kommer komma en dag när du gråter tårar så att ögonen börjar blöda. Och den dagen skall jag stå bredvid och skratta, som ett tack för allt du orsakat mig.

Tack och lov finns det en människa i den här världen som jag aldrig, aldrig skulle tvivla på. En människa som kan säga saker hur som helst till mig och som jag kan säga saker hur som helst till utan att det blir några som helst problem. Tänk om alla kvinnor kunde vara så. Tänk om alla hade en sådan vänskap. Världen skulle vara ett mycket bättre ställe att leva på.
Tack M.

Förresten tänker jag säga upp mitt internetavtal med comhem. De kallar sig internetleverantörer, men om de kallar det för bra internet när man betalar 300 spänn i månaden för att bli tvungen att surfa på grannens internet får de ha det. Jag tänker fixa något annat. Jag hatar er, comhem!

Annas

2009-11-21T22:41:00.007+01:00

Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla Nervositet Oro Rädd Nervös Orolig Rädsla

Sanningen svider.

2009-11-21T02:08:00.002+01:00

När saker verkar för bra för att vara sanna, då är det oftast det också.

Kom ihåg det.

Fredag

2009-11-20T12:42:00.002+01:00

Det är Fredag. Vår teorilektion börjar 10.15, och det är dödsviktigt att jag skall vara på plats. Vad gör jag? Jo. Jag somnar inte under natten, vilket inte är speciellt förvånande med tanke på att sömnen inte infunnit sig de senaste veckorna. Inte ens mediciner som skulle kunna släcka en björns energi fungerar. Jag somnar inte. Och när alarmet ringer på morgonen sussar jag sött vidare efter bara två timmar sömn. Panikslagen vaknar jag klockan 10.50.

Den enda lektionen på hela veckan som det verkligen var dödsviktigt att jag var på plats på från första sekund. Och den missade jag. Bra Anna, jättebra Anna. Du är så otroligt skicklig.

Texter från djupet av hjärtat.

2009-11-17T22:50:00.003+01:00

Vissa låtar är förskräckligt bra. Vissa låtar har sådana textfraser i sig så de känns som att de vore tagna ur ens egna tankar och känslor, och direkt utgående från dem blivit nerskrivna på ett papper. Jag hittar dem gång på gång, hela tiden - om och om igen. Vissa av dem hjälper. Vissa av dem svider. Vissa tröstar. Vissa bara är.

I can only blame myself. You can only blame me.

-

2009-11-16T23:22:00.003+01:00

Människor säger till mig att jag klarar allt. Att jag är stark.
Jag är stark. Det vet jag.
Men, jag är trött på att tvingas vara stark. Det här gör så ont. Jag vill få flyta med i livet och älska tillvaron utan att tvingas kämpa.

Människor säger till mig att jag klarar allt. Att jag är stark.
Men jag önskar fortfarande att någon skulle väcka mig och att jag skulle märka att dethär är en ond mardröm, och att allting skulle bli som det en gång var igen.

Min bästa vän Mia

2009-11-16T18:46:00.003+01:00

Min bästa vän Mia vet allting om mig.
Min bästa vän Mia förstår hur jag tänker.
Min bästa vän Mia förstår hur jag känner utan att jag berättar det.
Min bästa vän Mia kan svara på alla de frågor jag inte kan.
Min bästa vän Mia ger de bästa råd jag kan få.
Min bästa vän Mia har veto-rätt när det gäller saker jag vill göra som inte är bra för mig.
Min bästa vän Mia uppmuntrar mig att göra saker som är galna.
Min bästa vän Mia och jag klarar allting tillsammans.
Min bästa vän Mia och jag är ett VI.
Min bästa vän Mia behöver jag.
Min bästa vän Mia vill jag ha i stockholm.
Min bästa vän Mia är den enda orsaken till att jag står levande idag.
Min bästa vän Mia är den bästa vän man kan få.

Varsågod Misket, ett helt blogginlägg till din ära. Som jag önskar att du var här nu.

2009-11-15T22:53:00.002+01:00

Jag är tillbaks i Stockholm.
Just nu vill jag ingenting hellre än tillbaks till Finland. Luften i Sverige är tyngre att andas än den hemma. Jag vill tillbaks till Finland.

Grubblare nummer ett.

2009-11-14T00:08:00.006+01:00

Vissa tankar, känslor och frågor borde förbjudas i mitt huvud. Att stänga av sådant är det jag är absolut sämst på. Det är ännu en hel dag och ett par timmar tills jag skall åka tillbaks till landet på andra sidan havet men jag är redan nu skräckslagen. Panikslagen. Hysterisk. Hur skall det gå? Jag vet inte hur jag skall kunna åka tillbaks och veta att jag inte har Mia och den trygghet, förståelse och vänskap hon ger mig 10 minuter bort, att jag inte kan sitta hemma hos M hela natten och bara vara. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill stanna hemma hos Mia. Det är ju precis i såna här situationer man behöver ha sin allra bästa vän bredvid sig. Den som vet allt, förstår allt fast det inte blir sagt, och kan hjälpa en med saker man själv inte klarar av. Jag vill stanna hemma hos Mia. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte. Jag vill inte.

Hur skall det här gå?

Snälla någon, stäng av mitt huvud.

nejnejnej

2009-11-12T17:52:00.002+01:00

Det är gjort. Flyg tillbaks till Stockholm är bokat.
Tillbaks till verkligheten.

Det är dags att ta tjuren vid hornen, efter en mycket välbehövd vecka hem-hemma för att samla ihop sig själv och få krafter att ta den smäll som jag vet väntar på mig i Sverige. Oundvikligt, men det måste göras förr eller senare.

2009-11-10T22:59:00.000+01:00

när varje dag känns likadan
och när det skymmer över stan
och när du drömmer
kom ihåg mig då

När du har varit i alla vrår
när du har testat allt som går
och när du har tröttnat
kom ihåg mig då

-

2009-11-08T16:08:00.010+01:00

Den senaste tiden har jag haft det så bra.. Så otroligt bra och jag har mått bättre än jag gjort på 8 år, jag har varit lyckligare än jag nånsin i hela mitt liv förr varit. Jag var den lyckligaste människan i den här världen. Men från ingenstans och så oväntat kom ett stort grått åskmoln och skjöt ner blixtar i mig och kastade mig ner i en mörk, djup grop.

Och där är jag.. Tillbaks på noll. Jag kan inte tänka på något annat än att andas och bara försöka överleva för sekunden.. tankarna slutar inte att snurra och jag får det inte att sluta göra så otroligt, övermänskligt ont inuti mig. Det är en smärta som trycker över mitt psyke och trycker så hårt över mitt bröst att hela världen runt omkring svartnar och jag ser ingenting.

Hur skall man komma bort från det mörka när det som gav en lyckan i livet är det som tagits ifrån en? När det som varit ens trygghet, ens glädje, ens tro, ens hopp och ens kärlek bara plötsligt och helt utan förvarning försvinner ur livet.. Hur lär man sig då att leva igen, och hur tar man sig upp ur nattmörkret som svävar runt en? Det som tidigare känts så självklart, att man skulle få vara glad och lycklig och må bra - det känns som den mest avlägsna saken som finns just nu när man ligger i fosterställning och stirrar in i väggen och försöker att hitta någon luft att dra in. Allt jag såg som min framtid.. Alla mina drömmar. Det jag ville ha i mitt liv, det jag såg hela mitt liv som. Det jag hoppades på att skulle bli mitt liv för all framtid. Allt. Det var allt jag hade, och det var det jag förlorade. Hur överlever man då? Hur lär man sig att börja leva på riktigt igen när det som betytt mer för en än själva livet inte mer finns kvar i livet?

Jag borde väl ha lärt mig vid dethär taget.. Att när jag blir lycklig på riktigt skall jag sluta. När jag blir riktigt lycklig skall jag backa några steg tillbaka och höra varningsklockorna. För det är alltid en tidsfråga innan något slår mig i ryggen och välter omkull mig, kastar ner mig och gör att allting stannar. Jag borde ha lärt mig.. Hur skall man våga igen? Någon som är sönder kan inte gå sönder igen.

Vad jag än gör, så påminner det mig om det. Det spelar ingen roll vad det är, om jag ser ett TV-program, sitter på bussen, hör en låt... På något sätt kopplar mitt huvud samman allting och jag blir påmind om det om och om igen, och varje gång sticker kniven lika hårt inuti mig. Det är så orättvist. Att när det är bäddat för att vara det bästa någonsin så kan det bara inte gå. Då måste det komma någonting som stjälper allting. Det är så orättvist. Och den största smällen av allt det här, den tar jag..

I flera dagar nu har jag känt mig som en marionettdocka som någon klippt av banden på. Livlös, okapabel till att göra någonting alls. Har ingenting i mig förutom tusentals känslor som inte kan försvinna, tankar som inte lämnar mig. Ångest som kryper längs med kroppen.

Jag kan inte stå, jag kan inte sitta, inte äta, inte sova.
Jag vill ut ur min egen kropp. Bort från dehär känslorna. Jag vill inte tvingas hantera dethär. Jag kan inte hantera dethär. Jag vet inte hur jag klarar mig ur dethär... det är bara svart.

Hur kan världen runt mig fortsätta snurra när jag själv har stannat? Hur kan dagarna fortsätta komma och gå, när mitt liv inte mer finns kvar?

De brukar säga att det som inte dödar en gör en starkare. Det här gör mig inte starkare...
Det här kommer döda mig.

.

2009-11-06T22:51:00.003+01:00

Without you the breeze warms, the girl smiles, the cloud moves.
Without you the tides change, the boys run, the oceans crash.
The crowds roar, the days soar, the babies cry.
Without you the moon glows, the river flows

but I die without you.

Jag kan inte
Jag klarar inte dethär

Jag åker

2009-11-05T22:56:00.002+01:00

Imorgon åker jag till Finland.
Till Åbo för att vara med min syster S.

Bort härifrån, till ett ställe där det finns någon som känner mig utan och innan och vet hur jag fungerar. Som förstår mina tankar och mina känslor utan att jag behöver lägga ner dem med ord. Någon som bara är där med mig.. Vad gör man när hela ens liv rasar samman framför ens ögon och du står maktlös och tvingas se på men inte kan göra någonting? Nattsvart.

Bort från det här landet.
Bort från allt.

2009-11-05T20:00:00.001+01:00

Jag vill bara vara lycklig.
Det är det enda jag vill.

Är det för mycket begärt av ett liv?

Bad, bad, bad day

2009-11-04T17:37:00.002+01:00

Jag sitter här på min säng och har glömt bort hur man andas.
Jag bara sitter här.

Jag vet inte mera. Jag önskar jag visste men jag vet inte.
Och jag är så rädd.