-

Den senaste tiden har jag haft det så bra.. Så otroligt bra och jag har mått bättre än jag gjort på 8 år, jag har varit lyckligare än jag nånsin i hela mitt liv förr varit. Jag var den lyckligaste människan i den här världen. Men från ingenstans och så oväntat kom ett stort grått åskmoln och skjöt ner blixtar i mig och kastade mig ner i en mörk, djup grop.

Och där är jag.. Tillbaks på noll. Jag kan inte tänka på något annat än att andas och bara försöka överleva för sekunden.. tankarna slutar inte att snurra och jag får det inte att sluta göra så otroligt, övermänskligt ont inuti mig. Det är en smärta som trycker över mitt psyke och trycker så hårt över mitt bröst att hela världen runt omkring svartnar och jag ser ingenting.

Hur skall man komma bort från det mörka när det som gav en lyckan i livet är det som tagits ifrån en? När det som varit ens trygghet, ens glädje, ens tro, ens hopp och ens kärlek bara plötsligt och helt utan förvarning försvinner ur livet.. Hur lär man sig då att leva igen, och hur tar man sig upp ur nattmörkret som svävar runt en? Det som tidigare känts så självklart, att man skulle få vara glad och lycklig och må bra - det känns som den mest avlägsna saken som finns just nu när man ligger i fosterställning och stirrar in i väggen och försöker att hitta någon luft att dra in. Allt jag såg som min framtid.. Alla mina drömmar. Det jag ville ha i mitt liv, det jag såg hela mitt liv som. Det jag hoppades på att skulle bli mitt liv för all framtid. Allt. Det var allt jag hade, och det var det jag förlorade. Hur överlever man då? Hur lär man sig att börja leva på riktigt igen när det som betytt mer för en än själva livet inte mer finns kvar i livet?

Jag borde väl ha lärt mig vid dethär taget.. Att när jag blir lycklig på riktigt skall jag sluta. När jag blir riktigt lycklig skall jag backa några steg tillbaka och höra varningsklockorna. För det är alltid en tidsfråga innan något slår mig i ryggen och välter omkull mig, kastar ner mig och gör att allting stannar. Jag borde ha lärt mig.. Hur skall man våga igen? Någon som är sönder kan inte gå sönder igen.

Vad jag än gör, så påminner det mig om det. Det spelar ingen roll vad det är, om jag ser ett TV-program, sitter på bussen, hör en låt... På något sätt kopplar mitt huvud samman allting och jag blir påmind om det om och om igen, och varje gång sticker kniven lika hårt inuti mig. Det är så orättvist. Att när det är bäddat för att vara det bästa någonsin så kan det bara inte gå. Då måste det komma någonting som stjälper allting. Det är så orättvist. Och den största smällen av allt det här, den tar jag..

I flera dagar nu har jag känt mig som en marionettdocka som någon klippt av banden på. Livlös, okapabel till att göra någonting alls. Har ingenting i mig förutom tusentals känslor som inte kan försvinna, tankar som inte lämnar mig. Ångest som kryper längs med kroppen.

Jag kan inte stå, jag kan inte sitta, inte äta, inte sova.
Jag vill ut ur min egen kropp. Bort från dehär känslorna. Jag vill inte tvingas hantera dethär. Jag kan inte hantera dethär. Jag vet inte hur jag klarar mig ur dethär... det är bara svart.

Hur kan världen runt mig fortsätta snurra när jag själv har stannat? Hur kan dagarna fortsätta komma och gå, när mitt liv inte mer finns kvar?

De brukar säga att det som inte dödar en gör en starkare. Det här gör mig inte starkare...
Det här kommer döda mig.