Ångest och ännu mer ångest

Jag kommer sakna min mamma när jag flyttar. Och min pappa. Och mina systrar. Och mina bröder. Jag kommer sakna alla gräl man har, alla irritationsmoment det finns. Allt som driver mig till vansinne när det gäller dem. Jag kommer att sakna att inte veta att jag kan hoppa på bussen hem vilken dag som helst, när jag bara känner att NU måste jag åka hem-hem. Jag håller väl på att bli vuxen nu. Kan någon stanna tiden och låta mig inte bli det? Är det här slutet på en tid? Vad slutar och vad kommer börja?