-

Den senaste tiden har jag haft det så bra.. Så otroligt bra och jag har mått bättre än jag gjort på 8 år, jag har varit lyckligare än jag nånsin i hela mitt liv förr varit. Jag var den lyckligaste människan i den här världen. Men från ingenstans och så oväntat kom ett stort grått åskmoln och skjöt ner blixtar i mig och kastade mig ner i en mörk, djup grop.

Och där är jag.. Tillbaks på noll. Jag kan inte tänka på något annat än att andas och bara försöka överleva för sekunden.. tankarna slutar inte att snurra och jag får det inte att sluta göra så otroligt, övermänskligt ont inuti mig. Det är en smärta som trycker över mitt psyke och trycker så hårt över mitt bröst att hela världen runt omkring svartnar och jag ser ingenting.

Hur skall man komma bort från det mörka när det som gav en lyckan i livet är det som tagits ifrån en? När det som varit ens trygghet, ens glädje, ens tro, ens hopp och ens kärlek bara plötsligt och helt utan förvarning försvinner ur livet.. Hur lär man sig då att leva igen, och hur tar man sig upp ur nattmörkret som svävar runt en? Det som tidigare känts så självklart, att man skulle få vara glad och lycklig och må bra - det känns som den mest avlägsna saken som finns just nu när man ligger i fosterställning och stirrar in i väggen och försöker att hitta någon luft att dra in. Allt jag såg som min framtid.. Alla mina drömmar. Mitt hopp, min tro, min kärlek.. Det jag ville ha i mitt liv, det jag såg hela mitt liv som. Det jag hoppades på att skulle bli mitt liv för all framtid. Allt. Det var allt jag hade, och det var det jag förlorade. Hur överlever man då? Hur lär man sig att börja leva på riktigt igen när det som betytt mer för en än själva livet inte mer finns kvar i livet?

Jag borde väl ha lärt mig vid dethär taget.. Att när jag blir lycklig på riktigt skall jag sluta. När jag blir riktigt lycklig skall jag backa några steg tillbaka och höra varningsklockorna. För det är alltid en tidsfråga innan något slår mig i ryggen och välter omkull mig, kastar ner mig och gör att allting stannar.

Vad jag än gör, så påminner det mig om det. Det spelar ingen roll vad det är, om jag ser ett TV-program, sitter på bussen, hör en låt... På något sätt kopplar mitt huvud samman allting och jag blir påmind om det om och om igen, och varje gång sticker kniven lika hårt inuti mig. Det är så orättvist. Att när det är bäddat för att vara det bästa någonsin så kan det bara inte gå. Då måste det komma någonting som stjälper allting. Det är så orättvist. Och den största smällen av allt det här, den tar jag..

I flera dagar nu har jag känt mig som en marionettdocka som någon klippt av banden på. Livlös, okapabel till att göra någonting alls. Har ingenting i mig förutom tusentals känslor som inte kan försvinna, tankar som inte lämnar mig. Ångest som kryper längs med kroppen.

Jag kan inte stå, jag kan inte sitta, inte äta, inte sova.
Jag vill ut ur min egen kropp. Bort från dehär känslorna. Jag vill inte tvingas hantera dethär. Jag kan inte hantera dethär. Jag vet inte hur jag klarar mig ur dethär... det är bara svart.

Hur kan världen runt mig fortsätta snurra när jag själv har stannat? Hur kan dagarna fortsätta komma och gå, när mitt liv inte mer finns kvar?

De brukar säga att det som inte dödar en gör en starkare. Det här gör mig inte starkare...
Det här kommer döda mig.

.

Without you the breeze warms, the girl smiles, the cloud moves.
Without you the tides change, the boys run, the oceans crash.
The crowds roar, the days soar, the babies cry.
Without you the moon glows, the river flows

but I die without you.

Jag kan inte
Jag klarar inte dethär

Jag åker

Imorgon åker jag till Finland.
Till Åbo för att vara med min syster S.

Bort härifrån, till ett ställe där det finns någon som känner mig utan och innan och vet hur jag fungerar. Som förstår mina tankar och mina känslor utan att jag behöver lägga ner dem med ord. Någon som bara är där med mig.. Vad gör man när hela ens liv rasar samman framför ens ögon och du står maktlös och tvingas se på men inte kan göra någonting? Nattsvart.


Bort från det här landet.
Bort från allt.

Jag vill bara vara lycklig.
Det är det enda jag vill.

Är det för mycket begärt av ett liv?

Bad, bad, bad day

Jag sitter här på min säng och har glömt bort hur man andas.
Jag bara sitter här.

Jag vet inte mera. Jag önskar jag visste men jag vet inte.
Och jag är så rädd.

Enough is enough

Hjälp, stockholm är farligt

när jag stått och väntat på tunnelbanan på senaste tiden har jag alltid varit rädd för att någon skall kasta ner mig på spåret. Sen har jag lugnat mig själv och övertalat mig att jag är paranoid och att det inte finns människor som gör så.

Ända tills jag hittade detta klipp på aftonbladet.

Min fina

Jag hatar att vakna upp efter en powernap, under vilken man drömt något roligt, och inte ha någon bredvid mig att berätta den konstiga drömmen för. Det hände som många gånger tidigare nyss när jag vaknade upp ur en mild koma, när jag svängde mig och sa "Vet du vad?" innan jag märkte att ingen låg bredvid mig och skrattade åt min dröm och undrade varför jag drömmer såna saker jag gör.

Jag behöver ha mannen med Freuds drömtydarbok här. Nu.

HURRAA

En av de bästa känslor som finns är framgång. Framgång som kommit av hårt arbete, blod svett och tårar. Ni vet, när man kämpat och kämpat för att klara av någonting, man har rivit sitt hår och gråtit, skrikit och i förtvivelsen sagt till sig själv att man ger upp och slutar. När man sen mittiallt klarar av de sakerna är framgångens glädje den största.

Jag upplevde den idag.
Jag klarade av saker som jag kämpat med i många år och inte fått någon bukt med, idag bara lossnade allting och det var inte långt till glädjetårarna när läraren och klassen utbrast i enorma applåder och "jaaa!"-rop. Såna här gånger blir man verkligen påmind om att ingenting är omöjligt och att hård träning och också att låta saker vila, om så under många många år - det ger verkligen resultat.

Jag älskar min skola.


Det är underbart!

Sömlöst

Okej, klockan är på tok för mycket för en liten finska som skall upp okristligt tidigt imorgon. Jag har helt svängt om min dygnsrytm denna vecka. Det var precis vad man kunde förvänta sig av mig, när jag äntligen fått den att bli till något såkallat normalt. Men synden straffar sig själv, Nu ligger jag vaken i min alltför-bred-för-en-person säng och försöker tvinga mina ögon att få ögonlocken att bli tunga, samtidigt som jag försöker fejk gäspa för att kroppen skall börja gäspa själv och tro att den är trött. Min kropp är för smart för mig.
Jag lyckas inte speciellt bra.

Om 6 timmar kommer min äckliga telefon att spela den högsta trancemusiken någonsin för att få mig vakna ur skönhetssömnen, även den välbehövd. Om 6 timmar är det bara att hoppa glatt upp ur sängen, dra på sig danskläderna, koka en termos kaffe och springa iväg till Tunnelbanan som tar mig via gullmars till Luma och skolan. Om sex timmar skall jag vara fit for fight för tre timmars jazzande och balettande. Kommer jag överleva? Att man inte dansat ordentligt på över en vecka, i mitt fall på nästan tre veckor på grund av den otäcka influensan (vilken jag nu misstänker är kallad svininfluensan) känns, och jag gissar att efter en halvtimme rörelse imorgon kommer jag att ligga platt på golvet och inte andas.

Vem räddar mig då?

för er dumma..

.. den finaste jag vet.



Hela veckan har jag varit med denna filur. Det har varit underbart. Det är länge sedan jag har varit så pass lycklig som jag är nu. För jag är verkligen lycklig. Jag har världens underbaraste pojkvän, som skrattar med mig när jag snyftar till dåliga Tv program, som håller mig i handen när det är mörkt, som lägger sin arm runt mig när jag sover, som låter mig vara den jag är, som lyssnar på alla tankar jag har, som låter mig tycka som jag vill fast han inte håller med.

Jag har blivit tretton år igen.
Jag kan komma på mig själv med att gå runt och småle för mig själv.

Jag är kär.
Det är lite konstigt att första natten på evigheter lägga sig ner i sängen och sova ensam. Jag saknar älskling.

Asplövets återkomst

Dålig uppdatering på sista tiden. Jag är verkligen en värdelös bloggare (eller också har jag bara ett annat liv utanför datorn)

Vad har då hänt?

jo. I Onsdags var jag och Sofie och filmade hela natten. Ni vet ju hela grejjen om att jag inte får visa bilder från själva inspelningarna, men här får ni njuta av vackra Sofie och av själva båten där vi lattjade natten lång. Om jag glömde berätta det så får jag väl nu berätta att det var självaste Fredde, som spelar Ragge i Ronny och Ragge som var vår regissör. Häftigt! Där var en hel del andra kändisar också. Och där var jag, En liten obetydlig finsk medborgare som ivrigt var med, för kung och fosterland.

Nu är jag tillbaks i Stockholm, och gud förbjude, men jag känner att sjukdom är påväg tillbaks igen. Den trotsar jag. Att vara sjuk är för veklingar. Jag är från Finland, jag är ingen vekling. Höstlovet har varit väl behövt med långa sovmornar och massvis med kärlek med den finaste människan jag vet.

tankar från ett löv

Om det vi tror på är våra sanningar, vår verklighet. Om det vi inte tror på blir det mörka och det fördolda, det gömda och det som är falskt.

Hur går det då när tusentals olika människor tror på olika saker, och låter bli att tro på andra saker. Var går gränsen för vad som blir det normala och vad som är det onormala? och vem är det då som bestämmer vem som har rätt och vem som har fel.

Vi kan aldrig veta.
Vi kan bara tro.